En svensk ikon har nått den gyllene medelåldern. Det är i dag exakt 45 år sedan Volvo visade upp Volvo 240 för ett pressuppbåd i Dalarna. 2,8 miljoner bilar hann tillverkas av bilen som i dag är ett hett samlarobjekt.
Den 21 augusti 1974 visades Volvo 240 för första gången för media. Modellen skulle bli en dittills exempellös framgång för den svenska biltillverkaren och det dröjde 19 år innan den sista 240:an rullade av bandet i Torslandaverken.
Bland annat har jubileet firats med en utställning i sommar på Volvo Museum i Göteborg. Utställningen, som kommer att pågå under ett år, innehåller bland annat den allra första tillverkade 240:an, en svartvit polisbil på besök från Polismuseet i Stockholm och kea-grundaren Ingvar Kamprads privata 245:a från 1993. I bouppteckningen efter Kamprad värderades miljardärens vardagsbil till 15 000 kronor.
– Det är väldigt roligt att vi får ställa ut Kamprads bil. Han var ju ganska speciell, inget fick kosta onödiga pengar. Så bakrutan är utbytt mot plexiglas efter att han hade backat in i något under alla de åren som han körde bilen, säger Mattias Gustafsson som själv varit på IKEA i Älmhult för att inspektera bilen.
I dag har 240-modellen blivit ett samlarobjekt. Bland entusiaster är turbomodellen särskilt eftertraktad, men allt högre priser betalas även för mer alldagliga versioner i fint skick. Under en ceremoni 1993 överlämnade den dåvarande Volvochefen, Pehr G Gyllenhammar, nycklarna till den sista 240:an som såldes till en kund med orden: ”Vi har haft världens säkraste bil, en av de mest köpvärda bilarna och en bil som redan är en levande legend och som kommer att vara det ännu mer om ett antal år”.
Volvo 240:s födelseår 1974 var ett stort år för Sverige. På våren vann Abba Eurovision Song Contest med Waterloo, en 18-årig Björn Borg sopade banan med tenniseliten och Volvo presenterade en av sina viktigaste modeller någonsin.
Den 21 augusti fick media för första gången se och köra den nya bilen. Journalisterna flögs i chartrat plan från Volvos huvudkontor i i Torslanda till Dala Airport i Borlänge, där en rad Volvo 244 GL stod och väntade. Samtliga var lackerade i den mycket tidstypiska färgen orange – dessutom med orange inredning.
Volvo 240 var en vidareutveckling av 140-serien men mycket hade hänt. Nyheterna satt främst i fronten, dess utseende var kraftigt inspirerat av säkerhetsbilen VESC som presenterats två år tidigare. Mest framträdande var de stora stötfångarna, totalt var bilen 13 cm längre jämfört med 140-serien. Bland nyheterna i inredningen kan nämnas de karakteristiska nackskydden av gallertyp.
Den nyutvecklade B21-motorn fanns i en förgasarversion på 97 hk och i en version med bränsleinsprutning på 123 hk. Framvagnen var nykonstruerad med MacPherson-ben och kuggstångsstyrning.
I oktober 1974 startade tillverkningen av den exklusivare 260-serien som ursprungligen fanns i två versioner, DL och GL. 264 hade en ny V6 på 2,7 liter på 140 hk. Motorn som kallades B27 byggdes i Douvrin i norra Frankrike och var resultatet av ett samarbete mellan Volvo, Renault och Peugeot.
Under sin produktionstid skulle Volvo 240 komma att finnas med en rad olika motoralternativ. En världspremiär som introducerades med 1979 års modell var en sexcylindrig personbilsdiesel som utvecklats tillsammans med Volkswagen. Dieselmotorn fanns också i en femcylindrig version för vissa marknader. Som 1981 års modell lanserades 244 turbo med 155 hk. Den stora sensationen var dock när den kom även som herrgårdsvagn, den första serieproducerade kombibilen med bensinturbo.
Volvo 240 skulle genom åren komma att tillverkas i en rad olika versioner. Förutom med två, fyra och fem dörrar fanns den exklusiv kupéversionen 262C byggd av italienska Bertone i 6 622 exemplar under åren 1977-81. I andra ändan av storleksskalan fanns 264TE och 245T som båda var förlängda med 70 cm. 264 Top Executive var en lyxig limousineversion och 245 Transfer var en extra stor kombi som bland annat användes för skolskjutsar på landsbygden.
En världsnyhet på miljöområdet kom hösten 1976. Då kunde Volvo leverera de första bilarna i 200-serien med trevägskatalysator och Lambdasond till Kalifornien. Med Lambdasonden försvann 90 procent av de skadliga gaserna kolväten, kolmonoxid och kväveoxider i katalysatorn. 1977 fick Volvo det amerikanska miljöpriset National Environmental Industry Award. California Air Resources Board utsåg 1978 Volvo 240 till USA:s renaste bil.
Volvo 240 Turbo skulle också bli ett framgångsrikt tävlingsredskap. Den tyngsta titeln uppnåddes 1985 då Thomas Lindström och Gianfranco Brancatelli vann European Touring Car Championship, ETC.
Volvo 240/260 fick en rad utmärkelser för sin säkerhet. Motormännen gav bilen guldmedalj för dess varselljus och tvåkrets bromssystem med stegkolv. I Storbritannien fick Volvo utmärkelsen Don Safety Trophy för trafiksäkerhetsfrämjande insatser och konstruktioner utöver lagstiftningen. 1976 valdes Volvo 240 som normbil för fortsatt säkerhetsarbete av USA:s trafiksäkerhetsverk NHTSA. Volvo 240 kombi var under fyra år i slutet av 1980-talet den säkraste bilen i sin storlek i USA enligt Highway Loss Data Institute.
Volvo 240 har blivit en samlarbil, särskilt eftertraktad bland entusiaster är turbomodellen, men allt högre priser betalas även för mer alldagliga versioner i fint skick. Reservdelstillgången är god, fortfarande går mycket att köpa genom Volvo och sortimentet av nytillverkade detaljer ökar stadigt.
Volvo 240 tillverkades även i Kalmar och i belgiska Gent. Det sista exemplaret rullade av bandet i Torslandaverken i Göteborg den 5 maj 1993. Modellen hade då överlevt mycket längre än någon kunde anat 19 år tidigare.
Volvo 200-serien är företagets hittills mest tillverkade modell med 2 685 171 exemplar av 240 och 177 402 exemplar av 260. Totalt byggdes 2 862 573 exemplar mellan 1974 och 1993.
När Volvo 1981 lanserade familjebilen 240 med turbomotor öppnades en ny marknad för företaget. Man visade att Volvo inte bara kunde bygga säkra och hållbara bilar, de kunde också vara snabba och körglada. Med turboladdning gav den robusta B21ET-motorn på 2,1 liter 155 hk vilket gjorde att 240 Turbo klarade 0-100 km/h på 9 sekunder och en toppfart på 195 km/h. 245 Turbo var världens snabbaste herrgårdsvagn.
1982 presenterades ett nytt internationellt Grupp A-reglemente. Tävlingsbilarna skulle tas direkt från tillverkningsbandet och antalet modifieringar skulle begränsas. För att få tävla enligt grupp A-reglerna måste modellen byggas i minst 5 000 exemplar under ett år. De skulle ha minst fyra sittplatser och minimivikten var relaterad till cylindervolymen. Regelverket passade Volvo 240 Turbo utmärkt.
Reglerna krävde också att minst 500 så kallade evolution-bilar måste byggas – därför skapades 240 Turbo Evolution. I juli 1983 stod de 500 exemplaren uppställda för homologiseringsbesiktning – fördelade på två fält i USA, ett på väst- och ett på östkusten. Bilarna hade större turbo, modifierat motorstyrningssystem och Water Turbo Traction – vatteninsprutning i insuget, en uppfinning som Volvo utvecklat och tagit patent på.
1984 blev året då 240 Turbo på allvar började tävla i Grupp A-racing. Volvo stod för konstruktion och homologisering av de komponenter som behövdes. Tävlandet skulle skötas av fristående team. Detta första år blev utdelningen två segrar. Svenskarna Ulf Granberg och Robert L. Kvist vann på belgiska Zolder i ETC och landsmannen Per Stureson vann på tyska Norisring i den första säsongen av DTM.
Volvos satsning fördjupades 1985. Nu kontrakterades två team som skulle fungera som fabriksstall. Dessa skulle inte bara vinna över konkurrenter som Rover och BMW utan också tävla mot varandra.
Schweiziska Eggenberger Motorsport deltog i ETC under namnet Volvo Dealer Team Europe. Förare var svensken Thomas Lindström, Sigi Müller Jr från Västtyskland, italienaren Gianfranco Brancatelli och belgaren Pierre Dieudonné.
Det andra teamet i ETC var svenska Magnum Racing. För dem tävlade Ulf Granberg, Anders Olofsson och Ingvar Carlsson.
Dessutom skulle IPS Motorsport tävla i DTM. Till den nya säsongen hade Per Stureson fått en ny och konkurrenskraftig bil med mer effekt och bättre väghållning. Till en början hade konkurrenter och publiken svårt att ta de kantiga Volvobilarna på allvar. Men ”de flygande tegelstenarna” skulle snart bevisa att de var konkurrenskraftiga – trots att man tävlade mot bilar med betydligt större motorer som Rover 3500 V8 och BMW 635.
Volvo 240 Turbo i tävlingsutförande hade racingpreparerade aluminiumtopplock samt smidda kolvar, vevstakar och vevaxel. Insprutningen var ett specialbyggt Bosch K-jetronic system och Garrett-turbon laddade upp mot 1,5 bar. Resulttet blev att 2.1-litersmotorn utvecklade ca 300 hk och gav bilen en toppfart på 260 km/h.
Alla löstagbara karossdelar som dörrar och huv var av tunnare plåt än på produktionsbilarna. Bakaxeln var sex kilo lättare, bromsarna hade fyrkolvsok och ventilerade skivor. Ett snabbtankningssystem möjliggjorde att 120 liter högoktanig bensin kunde fyllas i på 20 sekunder.
Den 13 oktober 1985, efter deltävlingen på Estoril-banan i Portugal, var saken klar. Volvo hade vunnit sex av 14 tävlingar och Lindström/Brancatelli hade med lätthet tagit hem hela ETC-serien! Dessutom vann Per Stureson det tyska mästerskapet DTM efter en seger och fem pallplaceringar.
Som om inte ETC och DTM var nog vann Volvo också standardvagnsmästerskapen i Finland, Portugal och Nya Zeeland 1985. Dessutom vann en högerstyrd 240 Turbo det skotska rallymästerskapet samma år.
